Passageraren var bokad att flyga med KLM från München via Amsterdam till Landvetter. Flyget från München blev dock mer än två timmar försenat på grund av restriktioner från flygtrafikledningen. Passageraren, som företräddes av Juristavdelningen, var överens med KLM om att restriktionerna från flygtrafikledningen var extraordinära omständigheter.

Även om det föreligger extraordinära omständigheter har flygbolaget att visa, för att befrias från att betala kompensation till passageraren, att bolaget vidtagit alla rimliga åtgärder för att undvika eller begränsa den försening som drabbat passageraren. Flygbolag har en skyldighet oavsett att se till att passagerare ankommer till sin destination snarast möjligt, och det är flygbolaget som har bevisbördan för att så har skett. I målet bokades passageraren om så att den ankom till Landvetter med nio timmars försening.

KLM hade bokat om passageraren att flyga direkt från München till Landvetter med Lufthansa. KLM använde sig av ett system som kallas Optimizer Passenger Recovery (OPR) som används för att hitta den mest fördelaktiga ombokningen utifrån tillgängliga resurser och likvärdiga transportvillkor. Det fanns inga andra rimliga åtgärder som KLM hade kunnat vidta för att passageraren skulle kunna komma tidigare till Landvetter, varför flygbolaget därför inte är skyldigt att betala någon kompensation.

Juristavdelningen kunde visa att det dels fanns tidigare direktflyg mellan München och Landvetter, dels att det fanns flera möjligheter att boka om passageraren via andra flygplatser, exempelvis via Arlanda, så att passageraren ankom tidigare än det alternativ som KLM bokade om passageraren med. Juristavdelningen anförde också att KLM inte redogjort för vems intresse som OPR väljer “den mest fördelaktiga ombokningen”. Det är inte rimligt att ett flygbolag enbart påstår att de har använt ett system som väljer den mest fördelaktiga ombokningen, men att flygbolaget sedan inte visar underlag hur systemet har kommit fram till ett visst val, eller vilka alternativ som har utvärderat.

Tingsrätten, som hade att pröva om KLM har vidtagit alla rimliga åtgärder för att undvika omständigheterna och deras konsekvenser, konstaterade först att syftet med flygpassagerarförordningen är att sörja för ett långtgående skydd för flygpassagerarna och därför ställs det krav på flygbolaget att erbjuda passageraren en tillfredsställande och rimlig ombokning snarast möjligt när passageraren har drabbats av en kraftigt försenad flygning eller inställd flygning som berott på en extraordinär omständighet, jämför EU-domstolens dom i mål C-74/19. Flygbolaget har därmed en omsorgsskyldighet som innebär att bolaget ska utnyttja alla tillgängliga resurser för att säkerställa en rimlig och tillfredsställande ombokning snarast möjligt, bland annat genom att söka andra direkta eller icke direkta flygningar, och eventuellt sådana som anländer med mindre försening än det berörda flygbolagets följande flygning.

Tingsrätten konstaterade vidare att KLM enbart hade hänvisat till att systemet OPR hade hittat den mest fördelaktiga ombokningen för passagerare, men att KLM emellertid inte hade åberopat någon utredning som visade om det hade funnits möjlighet för passageraren att resa till Landvetter via exempelvis mellanlandning någon annanstans och som skulle ha gjort det möjligt att ankomma till Landvetter tidigare. Bristen i utredningen, fortsatte tingsrätten, drabbar KLM eftersom det är flygbolaget som har bevisbördan. KLM ska därför kompensera passageraren.

Juristavdelningen har återkommande uppmanat KLM att byta ombokningssystem, då OPR återkommande föranleder att KLM inte kan uppfylla sin bevisbörda. Ett så sofistikerat system som OPR torde kunna uppvisa i efterhand vilka flygningar eller kombination av flygningar som har prövats för ombokning, och varför inte ett visst alternativ gick att boka respektive varför systemet landade i den ombokning som tillslut erbjöds.