Flyget från Arlanda till Trondheim blev inställt. Passageraren bokades om till att flyga först nästa dag, och då via Oslo för att ankomma Trondheim mer än ett dygn senare än ursprungligen planerat. Som utgångspunkt har passageraren rätt till kompensation enligt flygpassagerarförordningen. Passageraren överlät sitt krav till ett så kallat fordringsföretag som i sin tur riktade kravet mot SAS.

SAS bestred kravet då de menade att flygbolaget aldrig mottagit reklamationen, och att reklamationen därför inte var gjort inom skälig tid.

I Sverige har Högsta domstolen i NJA 2018 s. 127 (“Flyget till Antalya”) slagit fast att det som huvudregel i svensk rätt får anses föreligga en allmän princip om reklamationsskyldighet på det kontraktsrättsliga området för den som vill göra gällande krav på ersättning till följd av att en prestation har utförts för sent. En passagerare som har rätt till ersättning enligt flygpassagerarförordningen vid försenad flygning måste, för att ha rätt till ersättningen, meddela flygbolaget att han eller hon vill åberopa förseningen. Det ska göras inom skälig tid efter det att resan avslutades. En reklamation som lämnas inom två månader efter det att resan avslutades ska alltid anses vara gjord i rätt tid.

Fordringsföretaget, som Juristavdelningen biträdde, reklamerade kravet till SAS 25 dagar efter det inställda flyget skulle ha avgått. Alltså inom två månader och således inom skälig tid. Fordringsföretaget hade skickat reklamationen till samma e-postadress de hade skickat till under flera år, och även tidigare fått svar från SAS från. SAS menade å sin sida att fordringsföretaget hade skickat reklamationen till en e-postadress som varit stängd i flera år och att samtliga meddelanden skickade dit fick ett automatiskt så kallat “bounce”-meddelande, ett felmeddelande att meddelandet inte levererats.

Fordringsföretaget menade att de inte hade erhållit något sådant felmeddelande, vilket skulle betyda att meddelandet hade ankommit till SAS server, och således inte hade avvisats. Juristavdelningen hänvisade till NJA 2007 s. 86, där Högsta domstolen konstaterade att ett e-postmeddelande anses ha kommit fram när det blivit tillgängligt i mottagarens elektroniska brevlåda och mottagaren under normala förhållanden har möjlighet att ta del av det. Det avgörande är alltså tillgängligheten, inte faktisk läsning. Om meddelandet skickas till en e-postdress som mottagaren normalt använder, och det inte studsar tillbaka ett felmeddelande, anses det ha kommit fram.

SAS lämnade in e-postloggar som visade alla felmeddelanden som skickats från den aktuella e-postadressen efter det att e-postadressen hade stängts ner. Inget av dessa felmeddelanden var dock skickade till fordringsföretaget.

Frågan i målet rörde således vem – avsändaren eller mottagaren – som står den så kallade meddelanderisken, alltså vilken part som bär risken för att ett meddelande inte når fram i tid eller överhuvudtaget.

Juristavdelningen hänvisade till Svea hovrätts dom den 8 augusti 2022 i mål nr FT 14008-21. Hovrätten konstaterade att det är naturligt att söka ledning i köprättslig-, konsumenträttslig- och transporträttslig lagstiftning och rättspraxis, när det gäller att avgöra vem som ska stå meddelanderisken vid reklamation av utebliven eller försenad prestation enligt flygpassagerarförordningen. Detta eftersom flygpassagerarforordningen saknar bestämmelser om reklamation och följaktligen också om vem – avsändaren eller mottagaren – som står meddelanderisken.

Svea hovrätt konstaterade att enligt köplagen, konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen är det mottagaren av reklamationen som står meddelanderisken, och att det därför inte fanns någon anledning att placera risken på något annat sätt när det gäller en passagerares meddelande om att han eller hon vill åberopa en viss försenad eller inställd flygning som grund för sitt anspråk, det vill säga på mottagaren (i regel flygbolaget).

Fordringsföretaget kunde visa att företaget skickat ett e-postmeddelande till Svaranden i det ärende som målet gällde, som var till en e-postadress företaget tidigare hade skickat e-postmeddelanden med reklamation till och även fått svar från SAS. Då det var SAS som påstod att det hade skickats ett felmeddelande, argumenterade Juristavdelningen för att det var SAS som skulle visa att ett sådant hade skickats iväg från deras server. Det var SAS som hade bevisbördan för sitt påstående att ett felmeddelande hade skickats till fordringsföretaget, men SAS kunde inte visa det.

Tingsrätten konstaterade att för en reklamation av krav enligt flygpassagerarförordningen har det i praxis uttalats att det är mottagaren som står meddelanderisken om avsändaren kan visa att meddelandet har avsänts på ett ändamålsenligt sätt (se Svea hovrätts dom den 11 april 2022 i mål nr FT 8563-21). Kravet på att meddelandet ska avsändas på ett ändamålsenligt sätt innebär att det ska sändas på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till den föreliggande situationen (se prop 1989/90:89 s. 170).

Tingsrätten konstaterade vidare att det i målet var visat att fordringsföretaget och SAS tidigare hade använt den aktuella e-postadressen för kommunikation i ärenden av samma slag som det aktuella, det vill säga kompensationskrav enligt flygpassagerarförordningen.

Tingsrätten konstaterade slutligen att SAS inte visat att ett felmeddelande skickades till fordringsföretaget när företaget framställde reklamationen. Inte heller hade SAS presenterat någon utredning i övrigt som visade att fordringsföretaget kunde ha haft anledning att tro att den aktuella e-postadressen, som tidigare hade använts av SAS, inte längre var aktiv.

Därför, avslutar tingsrätten, har fordringsföretaget visat att reklamationen – e-postmeddelandet – hade skickats på ändamålsenligt sätt. Således var det SAS som bar meddelanderisken, och SAS hade inte visat att fordringsföretagets e-postmeddelande inte kommit flygbolaget tillhanda. Mot denna bakgrund, och då SAS inte haft någon annan grund för sitt bestridande, skulle SAS betala kompensationen.