Undantaget i 4 § räntelagen gäller även fordringar som uppkommit för en konsument men som överlåtits till en näringsidkare
Svea hovrätt
2026-03-16 dom i mål nummer FT 9062-25
Passagerarna drabbades av en nästan sju timmar lång försening på en flygning med Ryanair och överlät sitt kompensationskrav till ett fordringsföretag. Fordingsföretaget krävde sedan Ryanair på kompensation och ränta, vilket också tingsrätten utdömde. Ryanair överklagade frågan om ränta till hovrätten och invände att kravbrevet inte uppfyllde kraven i räntelagen eftersom det saknade upplysning om att utebliven betalning medför skyldighet att betala ränta.
Hovrätten ansåg dock att undantaget för näringsidkare var tillämpligt eftersom det var fordringsföretaget som framställt räntekravet, vilket innebar att ränta skulle utgå. Hovrätten fastställde därför tingsrättens dom samt ålade Ryanair att betala rättegångskostnaderna.
Passagerarna skulle flyga Luleå till Arlanda med Ryanair. Flyget blev nästan sju timmar försenad. Passageraren överlät sitt krav till ett fordringsföretag som i sin tur framställde krav på kompensation enligt flygpassagerarförordningen till Ryanair, och sedan stämde Ryanair när flygbolaget nekade att betala kompensation.
Juristavdelningen biträdde fordringsföretaget. Genom dom i Attunda tingsrätt förpliktades Ryanair att kompensera fordringsföretaget samt att betala ränta på den kompensationen.
Ryanair överklagade domen till hovrätten, enbart i den del som avsåg begärd ränta. Ryanair menade att fordringsföretaget inte hade rätt till ränta eftersom kravbrevet inte hade uppfyllt förutsättningarna i räntelagen. Kravbrevet innehöll ingen formulering om att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta.
Hovrätten gav prövningstillstånd och prövade endast frågan om dröjsmålsränta och utgick från reglerna i räntelagen. Huvudregeln i 4 § första stycket innebär att ränta börjar löpa först efter att borgenären framställt ett krav där det också tydligt anges att utebliven betalning medför skyldighet att betala ränta. I detta fall konstaterade hovrätten att fordringsföretagets kravbrev inte uppfyllde detta formkrav.
Hovrätten prövade därefter undantaget i 4 § andra stycket, som gäller i förhållanden mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet. Undantaget innebär att något särskilt ränteförbehåll i kravbrevet inte krävs, eftersom det i affärsförhållanden anses normalt att dröjsmålsränta utgår. Domstolen framhöll att bestämmelsen ska tolkas brett enligt sin ordalydelse och sitt syfte att undvika onödiga gränsdragningsproblem, och att den därför även omfattar fordringar som ursprungligen uppkommit i ett konsumentförhållande men senare överlåtits till en näringsidkare.
Hovrätten konstaterade att det avgörande är att både borgenären och gäldenären är näringsidkare och agerar inom sin yrkesmässiga verksamhet när kravet framställs. Eftersom så var fallet mellan fordringsföretaget och Ryanair, ansågs undantaget tillämpligt och fordringsföretaget hade rätt till ränta trots bristerna i kravbrevet. Tingsrättens dom fastställdes därför av hovrätten, och Ryanair ålades även att ersätta fordringsföretagets rättegångskostnader i hovrätten.